Min vän kolhydraten!

Jag hittade ett inlägg på bloggen medvetenskap. Det har några månader på nacken men känns ändå aktuellt eftersom det använder samma resonemang som man ofta stöter på när det debatteras till fördel för lchf men i detta fall kommer man fram till ett helt annat svar.

Vad tycker ni?

Annonser

45 svar to “Min vän kolhydraten!”

  1. Karl-Johan Says:

    Intressant. Fast jag är tveksam till korrelationstester som slutgiltiga – många konstiga saker som korrelerar, även om det stöder min tro 🙂

    • Dietist Åsa Says:

      Ja, självfallet. Det finns nåt bra exempel på det där med korrelation som brukar tas upp men jag kan inte komma på….något med dödlighet och antal röda bilar , hmmm! Tanken var lite att just visa på att man kan få fram helt divergerande svar trots samma utgångspunkt.

  2. Åke Says:

    Kostdoktorn tar korrelationen mellan minskad smörförsäljning och ökad fettma som bevis för att han har rätt.

    Mai-Lis Hellenius tar korrelationen mellan minskad smörförsäljning och minskad död i hjärtinfarkt som bevis för att hon har rätt….

    • Dietist Åsa Says:

      Ja, och det är lite där problemet ligger. Det krävs mycket stor kunskap i statistik och stor vana att tolka samband för att ens kunna nästan våga dra några slutsatser. Risken är att man väljer att trycka på de samband som ”passar” ens ståndpunkt.

      Det klassiska exemplet som alla som läst epidemiologi har hört om är ”The healthy worker effect”. Allt är inte vad det först verkar vara med andra ord 🙂

  3. Thomas H Says:

    Min vän kolhydraten använder Åsa som rubrik!

    Det gäller nog att välja bland dom där vännerna och speciellt dom som är raffinerade visar sig ju vara dåliga vänner i längden för många!

    http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12118

    • Dietist Åsa Says:

      Thomas: Du har väl inte tappat glimten i ögat? Vi måste ju få ha lite roligt och skoja även om kolhydrater (speciellt som det är fredag)….. 😀

  4. Thomas H Says:

    Hoppsan Åsa! Saknade mitt svar glimten? Tycker väl den finns där, men skall göra den tydligare framöver…..
    Fredag gäller TGIF, eller hur! 🙂

  5. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Floder, älvar, åar, bäckar och rännilar har gemensamt att de byggs av små vattendroppar.

    Samma sak med medvetenskaps fruktosresonemang. Han menar att vitt socker bör angripas, vilket jag håller med om. SLV ”godkänner” upp till 10E% från vitt socker vilket ger 5E% fruktos. Lägg till detta fruktosinnehållet från frukt och juicer samt div. annat så kan det bli ytterligare 5E%, totalt 10E%.

    En daglig överkonsumtion på 40 kcal, oavsett vad det kommer av, som lagras till kroppen ger nära 2 kg/år (eller 20 kg/10 år)

    Med ett totalt dagsintag på 2000 kcal kan det då bli 200 kcal fruktos. Väldigt mycket av en monosackarid som enbart kan processas av levern till leverglykogen eller fett för mer eller mindre permanent lagring.

    Fruktosmängder som förekommer i dagens samhälle är en väldigt ny företeelse, kanske 100-200 år, och alla bidrag summeras.

    • Dietist Åsa Says:

      Men Erik, är det inte lite naivt att enbart peka på fruktos som roten till allt ont när det gäller viktuppgång. Du kan lika gärna utesluta en kanelbulle i veckan eller en extra smörklick i veckan och komma upp i samma energimängder som du pratar om.

  6. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Åsa, varför drar du slutsatsen att jag menar att fruktos är roten till allt ont när det gäller viktuppgång? Det jag ville visa är att ett fruktosintag av ”rimlig” storlek väl räcker för att täcka både en rimlig, (2 kg/år) lika väl som en alarmerande viktuppgång (nära 10 kg/år)

    Skillnaden mellan fruktosen och kanelbullen/smörklicken är att den förra riktas till enbart leverglykogen/fett.

    Läs mitt inlägg en gång till: ”En daglig överkonsumtion på 40 kcal, oavsett vad det kommer av, *som lagras till kroppen* ger nära 2 kg/år (eller 20 kg/10 år)”

    Där skiljer jag mig från InochUtare (kaloriräknare). Jag förutsätter inte att ett överintag leder till oundviklig lagring. Detta styrs nämligen till stor del av insulin och vi minimerar sådan kost.

    Kaloriräkning, däremot, är intuitiv och naiv. Den tar inte hänsyn till det hormonella spelet och dessa vinner alltid i slutänden, givet att vi inte tvingas in i svält av omständigheter eller övervakning.

    • Dietist Åsa Says:

      Eftersom du använder dig av det resonemanget när du räknar energiöverskott. Det känns ju också lite tokigt att du först räknar:

      “En daglig överkonsumtion på 40 kcal, oavsett vad det kommer av, *som lagras till kroppen* ger nära 2 kg/år (eller 20 kg/10 år)”

      och se säger att kaloriräkning är naivt. Jag kan tycka att det är viktigare att utesluta chips, godis, läsk och snabbmat än att räkna kalorier MEN att räkna på ett energiintag kan ge många viktiga fakta som inte kommer fram vid en anamnes.

      Jag har sagt det förut och säger det igen: Självfallet har hormoner en viktig betydelse i vår kropp, vi skulle dö om vi inte hade hormoner som reglerade våra funktioner.

      Jag förutsätter inte att ett överintag leder till oundviklig lagring.

      Du menar alltså att det finns magiska kalorier som inte påverar vikten? Det borde således innebära att du kan (i teorin) äta obegränsat med kalorier från fett utan att gå upp i vikt så länge som du inte producerar något insulin?

  7. Anders Says:

    ”Detta styrs nämligen till stor del av insulin och vi minimerar sådan kost.”

    Insulinets anabola effekt skiljer sig beroende på om man pratar om muskeltillväxt via ökar proteinsyntes eller om man pratar om inlagring av fett i fettväv. Tidigare har man trott att insulin är anabolt gällande muskeltillväxt men det har visat sig felaktigt hos människor. Dock stämmer det bra hos flera av de djur som används vid laboratorietester. För fettinlagring är insulin anabolt men det kräver ett energiunderskott. Det som ger effekt på vikten i samband med kraftig neddragning av kolhydrater är alltså inte minskad insulinutsöndring utan en minskning av det totala energiintaget. Väldigt få ersätter kolhydraternas energi med sådan från fett och protein. De som gör det eller till och med äter mer energi upplever ingen viktnedgång utan går upp i vikt istället. Och visst läser vi även om sådana exempel i dagspressen…

  8. Anders Says:

    Rättelse: Insulin kräver ett energiÖVERSKOTT för att vara anabolt gällande fettinlagring. Inte underskott som jag klumpigt nog formulerade det.

  9. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    ”Insulin kräver ett energiÖVERSKOTT för att vara anabolt gällande fettinlagring.”

    Och med vilken mekanism samarbetar insulinet för att meddela fettcellerna att det råder förhöjt blodsocker + motsvarande förhöjt insulin *men* energiunderskott => ”jag är inte anabol just nu”?

    Nej, jag tror inte att kroppen kör ”seriell” batchbearbetning av hela måltider.

    Istället kan både lagring och förbrukning ske samtidigt i olika delar av kroppen. Och dessa delar kan vara rätt nära varandra, rent fysiskt. Om en muskelcell visar ointresse för glukos (är välfylld med energi, och alltså ”insulinresistent”) så åker glukosen vidare till dess en annan cell visar intresse. Och det kan vara en fettcell.

    Så snart man äter en måltid som höjer blodsockret så råder per definition ett energiöverskott vilket gör insulinet anabolt just där och då. Om det gäller 1, 10 eller 100 minuter gör naturligtvis skillnad på helheten, men till dess jag får veta vilken samarbetspartner insulinet har för att påverka när det är anabolt eller ej så tror jag mer på min egen fundering.

  10. Anders Says:

    Du har helt rätt. Det jag är ute efter är att insulinets anabola effekt endast leder till en viktökning pga fettinlagring vid ett överskott. Samt att insulinets anabola effekt skiljer sig beroende på vad man menar med anabol. Sen behöver det inte nödvändigtvis råda energiöverskott bara för att blodsockret stiger. Ja, det råder energiöverskott lokalt men sett till hela kroppen kan det fortfarande röra sig om energiunderskott.

    Fel av mig, rätt av dig. Är vi dock överens om att det krävs ett överskott av energi, oavsett makronutrient, för att orsaka en viktuppgång?

  11. Karl-Johan Says:

    Om insulinet nu skulle vara avgörande för viktutveckling kanske det är relevant att fråga hur mkt insulin som utsöndras vid fruktosintag? Eller fråga varför personerna i alla högfettsstudier går upp i vikt efter en period trots lägre intag kh?

    Erik: din teori med ”välfyllda celler som visar insulinresistens” borde väl rent logiskt kräva att man ligger i energiöverskott och går uppåt i vikt? Annars borde väl inte cellerna vara så välfyllda? Finns det ingen möjlighet att mkt mättat fett helt enkelt bidrar till insulinresistens som studierna i frågan indikerar?

  12. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Anders: Angående din sista mening; den kräver mer än ett ja. Följ länken under mitt namn.

    Karl-Johan: ”Insulinresistens” är en del av kroppens reglermekanismer. Ungefär som att pupillerna reglerar ner insläppet i ögonen vid starkt ljus.

    Fettdrift ökar av det skälet muskelcellers ”insulinresistens” eftersom de då blir välförsedda med energi utan att släppa in utrymmeskrävande (kom ihåg vattnet!) glukos.

    Att ständigt vara ”insulinkänslig” är ungefär lika smart som att droppa pupillvidgande medel i ögonen oavsett ljusförhållanden. Det är smärtsamt, skadligt och skärpedjupet blir närmast obefintligt.

    Fruktos ger lägre insulinutsöndring men åtföljs nästan alltid av högpotent glukos. Å andra sidan krävs inget insulin för att levern skall ta upp fruktos och göra fettlever.

    Följ även du länken.

    :=)

  13. Karl-Johan Says:

    Jamen hur kan cellerna konstant vara välförsedda med energi om man inte ligger i positiv energibalans och går uppåt i vikt (för viktuppgång är väl ändå inte syftet med lchf)?

    Hur insulinkänslighet regleras för frisk person är väl jättebra så att kroppen får möjlighet att styra blodsockret för egen maskin? Insulinresistens är väl dessutom kopplat mot metabola syndromet och diabetes typ 2. Exemplet med pupillvidgande är inte relevant om man inte går med kroniskt förhöjda insulinnivåer – och inte då heller eftersom kronisk förhöjda insulinnivåer tyder på insulinresistens (som kan vara resultat av för lite fysisk aktivitet och för mycket mättat fett i kosten).

  14. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Karl-Johan: Finns ingen anledning att för dem att vara konstant välfyllda eller i ”positiv energibalans” för att lagring skall ske. Läs inlägget via länken.

    Du övertolkar bilden av det pupillvidgande medlet, det är ingen absolut jämförelse. Det räcker med några sekunders vidgning i skarp fjällsol för att du inte vill uppleva det igen. En diabetiker som gått genom en ögonbottenfotografering av den gamla typen förstår 100% vad jag menar.

    Ni andra kan åka genom en lång Norsk tunnel för att hamna i skarp motsol när man kör ut ur den igen för att förstå lite av problemet.

    ”Insulinresistens” är en positiv fysiologisk reaktion, den få bara inte vara för länge. Då kallas det först glukosintolerans, sedan diabetes typ 2.

  15. Anders Says:

    Även protein leder till en ökad insulinutsöndring och borde då vara lika kontraproduktivt som intag av glukosrika livsmedel.

    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15531672
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez

    Mjölkprotein, alltså kasein, ger en väldig insulinutsöndring och vassle ger räknat per gram energigivare samma utsöndring som druvsocker. Dock ger de såklart inget förhöjt blodsocker. Men nu var det insulinet som var klassas som boven i dramat. Tre av de fyra aminosyrorna som gav störst effekt på insulinutsöndringen tillhör de grenade, vilket i mina ögon är intressant även om det inte tillför denna diskussion någonting.

    Detta går då emot hela principen i den länk du hänvisade. Vid en kost låg på kolhydrater ökas ofta fettintaget ganska rejält men också proteinintaget kommer att stiga då en större mängd proteinrika livsmedel intas. Med detta kommer då en fortsatt hög insulinutsöndring. För att undvika detta måste proteinintaget minskas en hel del vilket med all sannolikhet leder till ytterligare energiunderskott. Detta skulle då leda till ökad viktminskning men inte då för att insulinet är borta utan helt enkelt för att energiintaget är ännu mindre.

    Man har sett att BMR vid svält kan sjunka så lågt som 30-35 % under normala nivåer.

    http://www.fao.org/DOCREP/MEETING/004/M2997E/M2997E00.HTM

    En tredjedel av detta kommer av att kroppen ställer in sig på ett sparläge för att i det längsta undvika kraftig malnutrition och resterande förklaras med en minskad kroppsmassa.

    Jag håller med om att insulinresistens är en fysiologisk reglermekanisk men jag menar då inte detta enbart kommer av att cellen är välfylld med energi. Strävan efter homeostas måste också ha något som väger upp detta och troligt är att en mild oxidativ stress påverkar det hela åt rätt håll. Det kan då vara fysisk aktivitet, energirestriktion etc. Då denna milda stress mer och mer utesluts ur våra liv kommer insulinresistensen på köpet vilket så småningom utvecklas till en diabetes. Jag hävdar då att ökningen av våra välfärdssjukdomar till stor del kommer av ett alltmer stillasittande liv där kroppen helt saknar nyttiga påfrestningar och att det knappast kan skyllas på intag av specifika näringsämnen.

  16. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Åsa: ”Du menar alltså att det finns magiska kalorier som inte påverar vikten? Det borde således innebära att du kan (i teorin) äta obegränsat med kalorier från fett utan att gå upp i vikt så länge som du inte producerar något insulin?”

    Insulin är en kraftfull faktor som stimuleras mest av sockerkedjor (kolhydrater). Men *alla* energigivande näringsämnen producerar blodsocker, men i varierande grad!

    Och, med undantag för dt1, producerar/frisätter betaceller alltid insulin. Mängden varierar någorlunda i samklang med behovet, men inte i direkt proportion till det. Där kan en möjlig skillnad mellan olika människors förmåga/svårighet att hålla vikten finnas.

    När BS höjs frisätts insulin i en initial, kortvarig, tämligen fast och ganska hög dos (syns som en ”spik” i diagram, fas 1), för att följas upp av en lägre men långt mer utdragen (fas 2), givet att det behövs. Små ”måltider” kan alltså dra igång en initial insulinutsöndring som är större än nödvändigt och kan leda till viss inlagring.

    Och det behövs inte mycket per gång. Antag en person som följer traditionella kostråd med tre huvudmål samt mellanmål och kvällsfika och ökar i vikt med 2 kg/år. Det blir 2190 ättillfällen och då har jag ännu inte räknat med dom där extra mellanmellan som säkert finns. Men, antag för enkelhets skull 2000 gånger. (Typ Anna Ottossons ”Tretimmars-nånting”)

    Det innebär 1 grams uppgång per ättillfälle! I genomsnitt alltså.

    Att beskriva ett näringsämnes egenskaper med utgångspunkt från dess förbränningsenergi (kalorier) är lite som att beskriva ett fordon efter antal hjul.

    ”Vill du köpa min? Den har fyra hjul? Hundra tusen vill jag ha. Skitbilligt!”

    En fullständig beskrivning kan vi inte begära, men redan om vi utökar till att inkludera insulinpåverkan så är mycket vunnet.

    Nej, några ”magiska kalorier” finns inte, däremot sådana som kommer från källor som stimulerar inlagring. Sedan finns källor med energi som hellre sätts i arbete.

    • Dietist Åsa Says:

      Så om vi är övervens om att det inte finns några ”magiska kalorier” så borde det innebära att vi kan gå upp i vikt oavsett vad vi äter så länge som vi har ett energiöverskott?

  17. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Om vi, efter att kroppen gjort sina justeringar, har ett energiöverskott så lagras det. Några sekunder, timmar, dagar eller mer. Som energiglest och vattenbemängt glykogen eller energitätt fett.

    Ibland som muskler om omständigheterna så kräver och tillåter.

    Självklart.

    Det intressanta är att kroppen anpassar sig till vida energigränser innan det blir genomslag på vikten. Men vi kan smalna av det området rejält genom att välja mat som ökar lagringsbenägenheten.

    Sockerkedjor (kolhydrater) är exempel på sådant. Kan bara bli glykogen och fett, om det inte används direkt. Naturligtvis med små undantag som att glykolysera proteiner och liknande. Men gissningsvis blir det blodsocker igen när kroppen återvinner dessa skadade proteiner.

    Och, snälla, skilj på *kolhydrater* och *kolhydratrika livsmedel*. Många slarvar och sätter likhetstecken mellan dessa begrepp. Förekommer även bland dietister, är snarare regel än undantag.

    • Dietist Åsa Says:

      Så då menar du att ett ökat intag av vissa makronutrienter leder till en ökad förbränning av de samma? Det gäller alltså för fett men inte för kolhydrater eftersom kolhydrater orsakar en i jämförelse större insulinutsöndring?

  18. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    * Vissa makronutrienter leder lättare till lagring. Ibland kanske betingat av behov (spara skördetidens mat inför den knappa vintern), ibland för att skydda kroppen förhöjt blodsocker.

    * Vissa makronutrienter befordrar längre tids nöjdhet och mindre konsumtion.

    ”…ett ökat intag av vissa makronutrienter leder till en ökad förbränning av de samma?”

    Din tolkning skulle vara riktig om du byter ut *leder* mot *kan leda*. Det är en milsvid skillnad. Den första är ett tveklöst kausalsamband medan det andra tillåter flera faktorer (= som i verkliga livet) att inverka.

    Man skall gärna förenkla så långt det går, men inte överförenkla.

    • Dietist Åsa Says:

      Nej, självklart ska man inte överförenkla men ibland visar det tydligare vad man menar. Det är således inte min tolkning utan min övertolkning av det du skriver. Ett litet ”kan” kan ha så stor skillnad.

  19. Eva Persson Says:

    Ja man ska inte krångla till det. Många går ner jättebra i vikt på LCHF och så är det med det:-)

    • Dietist Åsa Says:

      Ja, uppenbarligen 🙂 Men det som återstår att undesöka är hur kosten fungerar på randomiserade grupper av större mått och så måste man se på compliance och långtidseffekter. Sen är det ju inte alla som går ner i vikt på lchf, och så är det med det 😉 Annika Dahlqvist säger ju dessutom att hon kombinerar lchf med vlcd och vlcd har alltid gett viktnedgång oavsett om du äter veganskt, lchf eller pulversoppor.

  20. Thomas H Says:

    Bra sagt Åsa Kl 1907, men vad behöver egentligen studeras mer?

    Det är just sådana studier som saknas vad gäller nuvarande SoS kostråd för sockersjuka!
    Nu behövs inte studierna – vi har ett dyrköpt facit med ett nuvarande kostnadsläge om 10 miljarder om året samt ohälsa!

    Studierna på LCHF-kosten torde vara avklarade eftersom det vad den kosten som användes fram till mitten av 60-talet för sockersjuka.
    Fram till dess visste man att rätt kost gav symtomfrihet! 😉

    • Dietist Åsa Says:

      Men Thomas: Om du ställer krav på vetenskap för dagens kostråd måste ju samma krav rimligtvis gälla även för kostård kring LCHF!?

  21. Thomas H Says:

    Man hade ju inte dom kraven vid införandet av nu gällande sockersjukekostråd! Man tyckte dom gick an samtidigt som man då givetsvis fick använda mer insulin. Efterhand fick man ju då byta namn på dom så kallade senkomplikationerna (fås inte vid rätt kost) till naturalförloppet! Logiskt eller hur och ett mycket dåligt facit!

    Varför vill du ge frikort till något så dåligt? Insulinkramare?
    😉

    Gör om, ta ett steg bakåt och återinför en väl beprövad kostmodell som använts under lång tid!
    Gärna mer och större studier, men vänta inte med dom nödvändiga koständringarna

    • Dietist Åsa Says:

      Jag menade nog att du själv bör resonera på det sättet. Och vore det inte för insulinet skulle vi nog inta ha så många diabetiker vid liv idag! Eftersom du verkar vara så glad i de tidigare kostråden vore det roligt om du kunde redogöra för var du hittat källor till hur de var utformade, vad de hade för compliance, hur vanligt det var att de användes och om de medförde några komplikationer.

  22. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Vilka avser du med ”diabetiker” i den senaste kommentaren? Dom med enbart en störning i kolhydratomsättningen eller de vars fettomsättning kan bli livshotande?

  23. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Vad innebär ”akuta typ 2or”?

  24. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Jag *tror* att du menar när man finner en nydiagnosticerad tvåa med mycket höga sockervärden.

    Enklaste sättet att sänka ett sådant katastrofalt högt BS är att akut ta bort blodsockerhöjare ur maten. Så snart mag- och tarminnehållet är rensat från sådana samt glykogenlagren ”situationanpassats” så återstår glukoneogenesen som är väl anpassad till kroppens glukosbehov.

    Insulinbehandling av nydiagnosticerade tvåor bör hänföras till ”malpractice” och syftar till att patienten inte skall behöva göra något åt sin ”nya livssituation”.

    Nå, det är vad jag *tror* att ”akut dt2” innebär.

    Sedan kommer ju de med betacellsvikt, ”typ21”, med själv- eller vårdinducerat insulinbehov. Den oslagbara och ultimata diabetesen med närmast garanterat dålig prognos. Både kolhydrat- och fettomsättningsstörning i ett kit.

    Men det är ju inte akut. Det tar en viss tid att driva dithän.

    • Dietist Åsa Says:

      Lite så menade jag. Kommer det in en typ 2a med skyhögt socker sätter man in insulin för att få ner det. Sen ska det alltid följas av kostbehandling och livsstilsförändringar om det finns orsak till det och då kan man ofta sätta ut insulinet. Oavsett om man behandlar med dagens kostmodeller eller om man vill behandla med lchf så gäller det att patienten är med på noterna och det är lite det som är problemet. Trots att man blivit sjuk så är det svårt att bryta gamla mönster och då spelar det ingen roll vad man ska förändra. Det är här jag tycker att debatten ibland kan bli lite onyanserad och det är här det är så viktigt att man ser att det finns oerhörda resurser och kunskap inom vården när det gäller att stötta patienter in i en bättre livsstil (oavsett vad man tycker att det innebär).

  25. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    ”Trots att man blivit sjuk så är det svårt att bryta gamla mönster och då spelar det ingen roll vad man ska förändra.”

    Om man förklarar situationen klart och tydligt och inte legitimerar (via ”intensivbehandling”) att fortsätta den livsstil som ledde rakt över kanten så… Försök!

    ”Sen ska det alltid följas av kostbehandling och livsstilsförändringar om det finns orsak till det och då kan man ofta sätta ut insulinet.”

    Om man inte kan sätta ut insulinet i detta läge så betyder det att den övriga behandlingen är verkningslös. Jag tror inte det är vanligt att en nydiagnosticerad tvåa i Sverige också har fullt utvecklad betacellsvikt. Om det alls förekommer.

    ”…det finns oerhörda resurser och kunskap inom vården när det gäller att stötta patienter in i en bättre livsstil…”

    Då borde det inte finnas så mycket problem med senkomplikationer att det kallas ”naturalförloppet”.

    • Dietist Åsa Says:

      Erik,

      Om man förklarar situationen klart och tydligt och inte legitimerar (via “intensivbehandling”) att fortsätta den livsstil som ledde rakt över kanten så… Försök!

      hur tror du att vi arbetar egentligen?

  26. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    Ja, berätta gärna, jag känner inte din strategi.

    Vad gör att nydiagnosticerade tvåor alls behöver insulinbehandling?

    Ett till två dygn med gradvis sjunkande blodsocker p.g.a. kvarvarande mat i mag-tarmkanalen samt anpassning av glykogenlagren krävs nog i vilket fall för att patienten inte skall må dåligt av ”lågt blodsocker”.

    Jag antar att du vet att det går att uppleva en intensiv känsla av lågt blodsocker trots att det fortfarande ligger normalt eller högt.

    Många människor är väl rustade och beredda att följa en radikalt ny livsstil bara de får den logiskt förklarad och motiverad. Du ser hur LCHF spontansprider sig och hur många som rapporterar in hälsofördelar.

    ”Ät mindre och spring mer” är ingen vinnarstrategi. Hur många följer och lyckas? ”Är sunt”, ”välj rätt fetter” och liknande löskokta mantran är bortkastad tid. Förklara varför, berätta i förväg vad som kommer att hända och patienten får högre tilltro till råden när de ser att de slår in.

    Vi LCHF-are sticker inte under stol med att det kommer anpassningsbesvär och liknande. De som provar är beredda och noterar att förutsägelserna slår in.

    Berättar ni att insulinet sannolikt ökar hunger (”aptit”) och vikt? Alternativt att man får lägga mer jobb på självkontroll?

    • Dietist Åsa Says:

      Självfallet är råden man får beroende av vilken vård man får, det är inte ovanligt att typ 2or aldrig får träffa en dietist.

      Min kommentar kom lite ifrån det faktum att jag tyckte att du lät lite nedlåtande när du skrev som du skrev. Det är ju precis så vi arbetar. Vi förklarar situationen och diskuterar vad som kommer att ske med hjälp av olika förändringar i livsstilen. Många är, precis som du skriver, beredda att göra förändringar och dessa personer får ofta väldigt bra effekt även utan lchf.

  27. Erik Edlund / MatFrisk Blogg Says:

    ”…dessa personer får ofta väldigt bra effekt även utan lchf.”

    Ja kanske.

    Hur brukar det gå för de som provar LCHF?

    • Dietist Åsa Says:

      De som skriver på nätet uttrycker ofta att det gått bra men jag vet många som inte fått någon god effekt vare sig på vikten eller på blodfetterna (vilka båda har betydelse vid dm2).

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: